2 december, BF+10, låg jag uppe rätt länge och läste. Klockan var säkert halv 01-01:00 när jag släckte lampan. Halvsov när det plötsligt kändes som att vattnet gick. Men det var inte allt så mycket man kunde vänta sig. Jag blev lite orolig och osäker så jag ringde förlossningen för råd. Vi kom överens om att om det inte kom mer vatten så skulle vi avvakta till morgondagen eftersom vi ändå hade bokad undersökning för överburenhet då.

Inget mer vatten kom.

Däremot började helt plötsligt regelbundna värkar så fort jag slog ner huvudet i kudden vid 03-tiden, var 10e minut. Vid 04 kunde jag inte sova längre och var dessutom hungrig så jag tog vetekudden och lite frukost med mig till soffan. Började klocka värkarnas längd och regelbundenhet. De blev mer regelbundna och var vid 6tiden var 7e minut. 

 

Sambon vaknade och vi packade det sista i våra förlossningsväskor och gjorde oss i ordning för att åka till Sundsvall. Minns att jag tänkte att visst gör det ont men så farligt är det ju inte. Men det skulle tillta innan det var klart. 

 

Väl på sjukhuset bestämde vi oss för att strunta i Ultraljudet vi var bokade på, vi gick in på förlossningen istället.

09:14 är klockan enligt journalen. Jag blev kopplad till CTG och två olika BM undersökte mig för att se om de kom fram till samma sak. De ville dessutom att jag skulle göra ultraljudet jag var kallad till för att dubbelkolla så det fanns fostervatten kvar. Redan här började värkarna tillta.  Så pass att man i stående läge hugger tag i vad som helst för att inte rasa ihop- en stolsrygg, en klädhängare, vad som. UL visade på lite fostervatten så de var osäkra på vattenavgång eller ej och fick göra ett specialtest vaginalt oxå för att kolla vattenavgång. Det var negativt. 

Nu är klockan cirka 11:13 och läkare samt BM meddelar att jag inte riktigt är i förlossning ännu och att proverna inte visar på någon vattenavgång. Jag är endast 2cm öppen och bedöms vara i latensfasen.

Men eftersom värkarna tilltagit och är med 3 min intervall vill de att vi stannar på sjukhuset, äter lunch och kommer tillbaka vid 14:00. Om förlossningen inte startat då skulle de ta beslut om de skulle lägga in mig så jag fick sova efter som jag inte sovit under natten eller om de skulle sätta igång mig.

 

11:21 tog vi hissen ner till entrevåningen och skulle köpa lunch eftersom jag inte käkat något än heller. Hann inte ens ut till hissen innan jag började känna att värkarna ändrade karaktär igen. Det är svårt att förklara hur. Mer smärta, mer intensiva värkar och nu mer utspridd smärta- både ryggen, magen och ner mot underlivet.

När vi kom ner till entrevåningen kunde jag bara gå några steg i taget innan en ny värk kom. Fick stanna och luta mig fram över något och hålla i. Sambon fick gå och handla själv medan jag stannade vid hissarna.

Tog oss till dagrummet på förlossningen för att försöka käka. Meningslöst. Smärtan tilltog och den ena värken avlöste den andra. Ingen vila emellan. 

Jag gick in på toa för att få hantera smärtan själv. Vill gärna vara själv och behöver gå in i mig själv för att kunna hantera smärtan. Fick höra om och om igen från personalen hur lugn jag var. De tyckte jag var fokuserad och bra med andningen. 

Sambon kom efter en stund och frågade hur det gick inne på toan och han fick till svar att han var tvungen att hämta någon nu. Jag behövde hjälp.

Så han hämtade personal och vi skulle ta oss till andra änden av korridoren till samma undersökningsrum som förut. Men icke.  Eftersom värkarna var så täta orkade jag ta 10 steg i korridoren innan jag la mig framstupa över någon pall i korridoren. Då fick jag istället komma in på de rummet som var närmast pallen. 

 

Nu är kl 13:00 och här börjar minnet bli lite suddigt. Blir kopplad till CTG igen och jag vet att den enda gången jag öppnade käften under förlossningen var när jag skrek NEEJ! rakt ut när en rätt obetänksam sköterska skulle sätta CTG mitt i en värk och det gjorde så jäkla ont när hon spände över de där banden över magen. Så öm över hela magen. Som tur va såg vi inte henne igen. 

13:20 får jag första smärtlindringen - lustgas. Vilken lättnad! Jag tyckte den hjälpte jättemycket. Var precis det jag behövde för att ta udden av topparna av smärta.

De där 20 minuterna kändes som en evighet. De var absolut värst på under hela förlossningen. Konstant smärta.

 

13:30 är jag öppen 5 cm och förlossningsjouren kontaktas eftersom W:s kurva inte ser så bra ut, patologiskt CTG. På grund av detta görs skalpprov vid 13:50. Om jag fattat rätt görs provet som komplement till kurvan för att se om risk för syrebrist finns och för att se om bebis klarar vaginal födsel. 

 

14:00 kommer ny BM och USKA in. Hur bra som helst! Jag får vända och vrida på mig, från ryggläge till vänster sida till att stå på alla fyra för att se om kurvan blir bättre beroende på hur jag ligger. Här hämtar W:s kurva upp sig och ser OK ut igen. Är riktigt jobbigt att vända på sig så både BM och sambo får i princip dra runt mig.

Men 14:06 dippar kurvan igen i samband med värkarna och jouren kontaktas igen.

 

14:10 börjar krystvärkarna. Skönt med en annan typ av smärta. Tyckte inte riktigt att krystvärkarna gjorde ont utan var mer obehagliga. Men det var skönt att äntligen få ta i. Första krystvärken gjorde jag typ som man föreställer sig, eller sett på film- jag tog i och skrek rakt ut. BM förklarade pedagogiskt att all kraft försvann med mina skrik så jag skulle istället andas in ett djupt andetag och sen bara ta i och trycka. Funkade så klart mycket bättre.

Jag får fortsätta vända mig från alla fyra till sidan. Läkare och överläkare kommer in 14:26 för att kolla CTG. Får gå upp till alla fyra igen.

14:33 ligger jag i gynställning för att aktivt krysta. Nu tappas jag även på urin eftersom jag inte hunnit med toabesök.

14:40 ansåg läkarna att det var risk för syrebrist eftersom W hade navelsträngen två varv runt halsen och därför anlades en sugklocka.

14:45 föddes lilla W💋

 

Vid det här laget är det rätt många inne i salen. En barnläkare, två läkare, två barnmorskor och en undersköterska. Plus min sambo så klart. Alla har vid något tillfälle presenterat sig och sagt hej. Men jag blundade och var totalt fokuserad på andningen från det att jag kom in i salen så jag hade ingen anning om det förrän jag läste min journal.

Första gången jag öppnade ögonen var när jag märkte att W var ute. De fixade först navelsträngen runt halsen och sen lades han upp på min mage. Han fick filtar och flyttades upp på mitt bröst. Jag kände mig rätt borta vid det här laget. Skakade som ett asplöv på grund av utmattning. Sambon fick hjälpa till att hålla W på plats. Sakta men säkert började jag inse vem och vad som faktiskt låg på mitt bröst. 💜

 

Många har berättat att tiden efter bebis kommit ut när moderkakan ska ut och eventuella stygn ska göras är ungefär lika jobbig som förlossningen.  Mest för att man bara vill vara klar. Jag tyckte inte att det var jättejobbigt, hade fullt fokus på W och en jättebra undersköterska vid min sida som berättade vad som hände. 

 

Sen fick vi mysa ett tag på rummet innan jag orkade duscha och käka. Efter 6 tim fick vi flytta över till patienthotellet där vi tänkte stanna 2 dygn till PKU:n. Blev dock kvar 4 dygn. Men det tänkte jag försöka få ihop i ett annat inlägg. 

 

Sammanfattningvis skötte sig både jag, sambon och W oss rätt bra under förlossningen tycker jag 💚