Vilden har ett helt gäng underbara kusiner på min sida (än så länge inga på sambons sida), yngsta född i somras och äldsta blir snart 6 år. Vilden blir busKusin nr 7.

 

I helgen var de samlade allihop. Tänk vad fint Vilden hade passat in mitt i buset!

 

När jag fick den här bilden mottogs den med blandade känslor. Sån glädje för att få se mosters♥:an samlade på samma bild. Tycker så mycket om de här busfröna. Men så rätt mycket sorg oxå. Bor ju så långt ifrån dem. Och Vilden kommer bo så långt ifrån dem. Jag saknar dem så sjukt mycket när jag ser dem samlade så här fint.

Så sambon fick komma och kramas en stund. Tårar och skratt. Lycka och sorg.

Även igår avlöste tårar och skratt varandra i soffan. Något så fånigt som en fin låt fick tårarna att rinna längs kinderna och när jag kom på mig själv med att i princip snyta mig i sambons byxben (som jag för tillfället använde som kudde) byttes tårarna ut mot hysteriskt skratt istället. 

Mindes då bland det sista en kollega till mig sa innan jag gick på FL: "när du både skrattar och gråter, då är det snart dags".