Vårat lilla liv i magen är vad man kanske skulle kunna kalla en oplanerad lycka.

Vi har varit tillsammans i närmare 10 år jag och min karl så barn var väl aldrig riktigt långt bort vid denna tidpunkt. Men jag skulle precis byta arbetsplats och vi kände båda att vi ville arbeta in oss lite mer och kanske spara ihop lite mer cash, så kanske barn till våren 2014. Vi ville dessutom bestämt ha ett barn på våren och absolut inte vintern.

 

Men så började jag få ont i magen i slutet av mars. Har länge haft problem med magont i alla dess former så jag tänkte inte så mycket på det. Tänkbara anledningar kunde vara stress eftersom jag skulle byta jobb i april, eller att mina P-piller tagit slut och jag inte känt att jag hade tid att besöka barnmorskan förrän efter jobb-bytet för att få nya. Vi skyddade oss på annat vis en kortare period. Har hur som helst tidigare fått riktigt ont i magen av båda anledningarna så det fanns ju tänkbara förklaringar.

Men nu blev det värre och jag sjukskrev mig från jobbet. Blev sängliggande med blåbärssoppa och värmekudde som bästa vänner. En dag blev en vecka, och en vecka blev två veckor. Tillslut tog jag mig till barnmorskan för att få nya P-piller och tänkte att det skulle hjälpa. Efter henne skulle jag till läkaren och undersöka magen också.

 

När BM frågade om jag ville göra graviditets-test innan hon skrev ut P-piller, var jag osäker. Jag hade nämligen nyligen gjort ett. I början av mars var jag med i en bilolycka och fick röntga ryggen efteråt. Inför röntgen gjorde jag ett test för att vara på den säkra sidan. Detta test var negativt. Så här i efterhand var jag ju gravid vid tillfället men det var för tidigt för att synas säger de.

 

Jag gjorde ett test hos BM hur som helst. När hon hämtade mig i korridoren och bad mig komma in på rummet så jag direkt på henne att testet var positivt. Det kom som en smärre chock, men ändå inte. Är ju ingen omöjlighet att bli på tjocken om man inte äter P-piller...

 

Mötte upp sambon och fick efter en stund ur mig vad det var som var "fel" (men så rätt!) på mig. Tårarna rann i ren nervositet, lycka, chock och förvirring. Man sambon tog nyheten med lugn och glädje. Han har en tendens att stå stark och ge lugn när jag som mest behöver det.

BM skickade mig till kvinnokliniken i stan på UL så vi kunde se vad det var som hade gjort så ont, men det visade ingenting och några dagar efter gick ontet över.

 

Så hem kom jag från läkarbesöket med ett 5veckors liv i magen!