Minns den första artikeln jag läste i ViFöräldrar när jag blev gravid.

Jag satt ensam i väntrummet hos barnmorskan. Nyligen fått reda på att jag skulle bli mor och sambon skulle bli far. Inte hunnit prata igenom det ordentligt med sambon ännu. Vi hade ju en plan, och barn ingick. Men inte riktigt än. Nervös, överlycklig, gråtfärdig, leende från öra till öra - allt på samma gång.

 

Artikeln hur som helst handlade om hur vissa par förs mer samman och blir tightare som par under en graviditet och hur andra par tyvärr drivs isär. Att det kan uppstå oro, osäkerhet och svårigheter att förstå varandra.

Så även om vi var redo för det här och var glada så blev det ju en liten retsticka i bakhuvudet -"hur kommer det gå för oss?" Vilken typ av par kommer vi bli?

Men den retstickan försvann som tur va rätt fort, min sambo har tvärtom överraskat mig med hans väldiga ömhet och omtanke. Den här tiden har verkligen stärkt vår relation och jag är så sjukt tacksam över att  jag har honom vid min sida.

Vi hade inte på något sätt en sämre relation innan, utan det var underbart redan då så klart. Men det är härligt att känna att vi fortfarande kan utvecklas tillsammans och må ännu bättre med varandra. Att vi fortfarande efter snart 10 år tillsammans kan stärka varandra och fortsätta göra varandra till bättre människor.

 

Han myser med vilda bebin/magen på ett sätt jag inte trodde han skulle göra. Han pratar så fint om hur bra vi kommer få det. Han tar sig tid till shoppingen som han hatar och han sätter sig in i saker vi behöver och läser på om hur saker och ting funkar. Senast här om dagen frågade han om tips på bok han kunde läsa inför förlossningen, och han hatar att läsa stackarn!

Han uppmuntrar mig ständigt och får mig att känna att han är stolt över mig, över oss. Han får mig att känna att han uppskattar de här 9 månaderna som jag bär på vår vilde. Han visar hänsyn och tar hand om mig till tusen.